Matsmältningsbesvär
Det finns människor som helt uppenbarligen inte borde få finnas till, våldtäktmän, pedofiler, mördare (allt beroende på vart man drar gränsen för vad som är hemskt) - jag drar den vid bingolottoförsäljare. Har aldrig träffat en bingolottosäljare (i vuxen skepnad - ibland tvingas ju barn sälja de förskräckliga sakerna) som jag gillat. Vet inte vad det sitter i men hela bingolottogrejen är för mig ett stort HAT. Ja, jag HATAR bingolotto. Det går inte att beskriva hur mycket. Det är roten till mycket av min frustation....fy fan vad jag hatar, hatar, hatar bingolotto.
Det är förknippat med så mycket ondo.
När jag jobbade åt fuckface som assistent, var det en stående grej att varje söndag spela bingolotto, eftersom han inte kunde hålla en penna så var det assistenterna som fick "dutta". Och så var man tvungen att kommentera allt, så småprata, att vara trevlig när man egentligen bara kände för att skjuta sig själv i hjärnan. Blow my brains out so to speak.
Värre var det på tisdagarna när han ÅKTE iväg på pensionärsbingo och man fick sitta i en skolmatsal (bara där är ju grym ångest) och "dutta", fy i hela jävla helvete vad jag hatade att jobba tisdagskvällar. Av hela min själ. Men o lov fanns det ju dessutom andra människor för fuckface att tala med där. Jag var inte ensam utsatt. Ursh....bara minnet av hans urinluktande uppenbarelse och den eviga snusen som han även sov med (ibland under läppen, ibland på kinden) ger min kväljningar. Vet inte vad som var värst, bingo eller fuckface, jag tror att det kan vara en kombination. Kallt var det, ont i ryggen fick jag...grinig blev fuckfacefan.
Inte ens i videobutiken är man skonad från bingolotto, i Vallentuna springar orangutang-mannen (som R kallar honom - passande!) omkring och frågar om man ska köpa lotter. Get out! Men ÄNNU värre är det på söndagarna i Väsby butiken. Då står Tony (? - heter gubbjävlen så) och säljer bingolotter. Jag fattar att han är sällskapssjuk och tycker att det är trevligt att prata lite med de som står i butiken och Helena är säkerligen hur snäll som helst när hon har stått, bara därför att Helena är en fantastisk människa. Men jag hatar personen. Okej. Jag vet att jag slänger omkring ordet HATAR lite väl ofta men när man känner för att faktiskt ta en klubb och SLÅ IHJÄL personen, alternativt att göra det mot sig själv så tycker jag att HATAR blir det bäst beskrivande ordet.
Han småpratar som sina olika jobb (tydligen delar han ut DN om nätterna i området där jag bor och således kan jag inte läsa DN utan att undra om det är han som hållit iden och då är den tidningen förstörd för mig), han pratar om hur mycker folk det är, om vilken dvd jag har på. Och hela tiden vill jag bara att han ska gå. Han är obehaglig och han säljer bingolotter. Go away. Men det funkar inte. Och Matsmältningsbesvär får jag när det jävla gubb-faaan:et tittar runt hörnet in i personalutymmet där jag försöker att få i min lite middag och ropar: Är det gott?
Klart som jävla fucking faan att det är gott. Jaa, jag äter pasta och köttfärssås.
Han skramlar med mynten i sin ficka och jag vill bara döda honom. Det går mitt blodtryck att skjuta i höjden. Inte nog med att man ska vara bered att ta kunder mitt i maten, man ska också prata med honom tycker man. nej Nej NEJ! Jag avskryr att bli STIRRAD på när jag äter. Hur jävla ohyfsad får man vara? Nu har jag fucking ont i magen, är sur, stressad...känner för att starta ett bråk med någon, önskar av hela mitt hjärta att han skulle starta ett litet bråk; typ bara säga något opassande, så jag fick be honom dra åt helvete. För tydligen kan man ju inte oprovocerat göra något sådant. Eller?
Jag hatar bingo, jag hatar bingoförsäljare. Renae: Om du läser detta - jag hatar honom som du hatar mimare.
