Öhhh....
Ibland känns allt bara skit. Jag sårar människor som jag bryr mig om, jag blir besviken på mig själv, jag drar mig undan, sjunker djupare ner. Ekonomiskt är allt en katastrof. Känslomässigt är det bara knapp att jag håller ihop ibland. Jag är trött, men tror inte att jag blir piggare av att vila. Det är en trötthet i själen. Saknad efter något som nu bara är ett hål i mig. Mamma, pappa, H. De har liksom glidit undan. Aningen dött, eller så har jag tryckt undan dem, eller så har de aldrig riktigt varit där.
Är det då så underligt att jag ibland roar mig med A? Han är ju en förströelse - man kan låtsas att allt är okej då. Att det finns någon där, att jag inte känner mig ensam. Han fyller inte hålet, men han kanterna mindra skarpa och jag skär mig inte lika lätt. För att tala med H är lika ljuvt som det är bittert. Jag blir bitter - för att alla frågor som börjar med OM allt flyger in i huvudet. OM...
Jag gillar A, men inte så mycket att jag riskerar att såra honom. För det är inför människor som jag inte tror att jag klarar mig utan som jag låtsas. Som jag ljuger. Också inför mig själv. Jag skulle vilja förklara - att nu finns det inga hemligheter längre. Nu har du sett allt det är att se av den sidan Maj. Den som ljuger och är rädd. Det finns andra sidor som du inte sett - men de är inte lika fula. Och nu när du sett allt av det fulaste kanske det är för sent. Jag kanske blivit för ful. Och det kanske är bra. Jag kanske kommer såra dig igen.
Så vi kan väl hålla oss borta? Jag står inte ut med att jämt bli besviken på mig själv. Och jag tror inte att du klarar det heller. Håll dig borta, du betyder för mycket.
Är det då så underligt att jag ibland roar mig med A? Han är ju en förströelse - man kan låtsas att allt är okej då. Att det finns någon där, att jag inte känner mig ensam. Han fyller inte hålet, men han kanterna mindra skarpa och jag skär mig inte lika lätt. För att tala med H är lika ljuvt som det är bittert. Jag blir bitter - för att alla frågor som börjar med OM allt flyger in i huvudet. OM...
Jag gillar A, men inte så mycket att jag riskerar att såra honom. För det är inför människor som jag inte tror att jag klarar mig utan som jag låtsas. Som jag ljuger. Också inför mig själv. Jag skulle vilja förklara - att nu finns det inga hemligheter längre. Nu har du sett allt det är att se av den sidan Maj. Den som ljuger och är rädd. Det finns andra sidor som du inte sett - men de är inte lika fula. Och nu när du sett allt av det fulaste kanske det är för sent. Jag kanske blivit för ful. Och det kanske är bra. Jag kanske kommer såra dig igen.
Så vi kan väl hålla oss borta? Jag står inte ut med att jämt bli besviken på mig själv. Och jag tror inte att du klarar det heller. Håll dig borta, du betyder för mycket.
Kommentarer
Trackback
