MajLinnea

Jag minns knappt lukten.
Jag kan bara se henne framför mig i sjuksängen.
Pupiller sammandragna till knappnålar. Klarblåa ögon.
Kommer ihåg vad hon säger, men minns inte hur det låter.

Kan inte komma ihåg hennes röst. Inte alla ljuden som var så självklara: hur det lät när hon gick i trappan, stod i köket, musiken hon spelade när hon städade.

Det suger att man säger att personerna alltid kommer leva vidare i minnet när det inte är sant. Jag kan minnas händelser, vad hon sagt  - men inte de som jag idag saknar. Inte rösten, lukten, värmen.



När människor dör försvinner de.
Det är bleka kopior som finns kvar.
Eller inte alls.