MajLinnea

Jag minns knappt lukten.
Jag kan bara se henne framför mig i sjuksängen.
Pupiller sammandragna till knappnålar. Klarblåa ögon.
Kommer ihåg vad hon säger, men minns inte hur det låter.

Kan inte komma ihåg hennes röst. Inte alla ljuden som var så självklara: hur det lät när hon gick i trappan, stod i köket, musiken hon spelade när hon städade.

Det suger att man säger att personerna alltid kommer leva vidare i minnet när det inte är sant. Jag kan minnas händelser, vad hon sagt  - men inte de som jag idag saknar. Inte rösten, lukten, värmen.



När människor dör försvinner de.
Det är bleka kopior som finns kvar.
Eller inte alls.

Jag har för det första kommit fram till att Facebook nog är djävulens skapelse trots allt. Nog för att det är beroendeframkallande, sneak-stjäl ens privata bilder och är en allmän mediaplåga när kvällstidningar (läs: skvallerpress) har huvudnyheter tagna från någons statusuppdatering. Its to fricking much.

Men droppen som får min bägare att rinna över är detta: jag kan inte logga in utan att få upp en annons med headern "Do you want a boyfriend?" Sen vill de att man ska gå med i en dejting service. Och allt för att jag bytte civilstånd till singel i min informationsruta. Jag är medveten om att det är ett enkelt problem att lösa - men jag är irriterad över att de så tydligt propagerar tvåsamhet åt mitt håll. Det ligger liksom inte på min prioritetslista för tillfället. Således skapas en av de få gånger då jag inte kan hålla mig utan startar en konversation som mer liknar en monolog med min dator. Jag skriker på den. Den brummar till svar. Ibland surrar den lite irriterat också.

Så facebook mobbar mig.

Jag har därtill kommit iväg både idag och igår till gymmet. Yeay! Jag känner hur träningsvärken börjar komma smygande i armarna och hoppas att jag kommer ha de i rumpan imorgon också - träningsvärk. Något annat är jag inte intresserad av att ha i rumpan.
Men när jag låg där och pressade på gymmet (eller rättare sagt så satt jag upp och tränade axlar) så spatserar en kvinna förbi (jag tror att den tekniska benämningen på detta släkte är MILF). Tajt träningstopp, i turkos spandexmaterial. Och två hellysen. Jag kan inte för mitt liv förstå hur man kan känna sig bekväm med att spatsera omkring bland massa svettiga människor och annonsera att det är några grader för kallt inne i gymmet. Det finns små klisterlappar man kan köpa och "tejpa ner" bröstvårtorna om man ofta har det problemet. Faktiskt.

Men detta är ju något som inte stör mig mer än att jag tycker att man ska ha någon slags självrespekt - eller åtminstone titta ner någon gång ibland. Det som VERKLIGEN stör mig är den gignantiska gorillan som tydligen inte äger en dusch eller tvättmaskin. Jag känner att för att ge den totala bilden av vad jag konfronterades med idag så ska jag nog måla en tydligare bild.

Mannen är i 45-55 årsåldern - det är svårt att veta i och med att han antagligen varit kroppsbyggare eftersom han är byggd som en gorilla. 190-200 cm lång, 120-130 kg lite små tjock om magen men byggd som en ladgårdsväg i övrigt - han är så bred över ryggen att han nästan måste gå sidleds genom dörrar. GIGANTISK!!! Lite halvlång, fettigt hår, handelbar-mustach (sånna som sydstatare på motorcyklar alltid har) och en elak uppsyn. Jag kommer här lägga till något som inte alla gillar: jag tror han kan vara finlandssvensk. Han har en grå t-shirt (säkerligen sydd med tyg från en gammal fallskräm, den är liksom honom GIGANTISK) Ett par randiga (lodrätta ränder) mjukisbyxor à la 80-tal och gympaskor - oknutna.

Och han luktar som ett omklädningsrum fullt av hockeyspelare i full mundering. Det är sanslöst vidrigt! Jag skulle kunna tänka mig att jaga honom med en glade-doftspray om det inte vore för att han är dubbelt så stor som jag. DUBBELT!!! Och för den som inte spelat hockey eller haft (o)turen att bo ihop med en hockeyspelare så luktar det oftaste ungefär 3 år ingrodd svett och diverse andra kroppsavsöndringar. Det är näst efter katt-spya det värsta som finns. Jag föredrar lukten av kloak framför hockeyspelare/finlandssvensk gym-terminator.

Men jag kom i alla fall iväg till gymmet idag. Jag har dessutom tvättat. Jag är duktig.









Titta vem som hade långt hår i somras!

Tummen upp för Hera Mödravård på Sollentuna sjukhus. Så himla bra bemötande, inga konstiga eller omotiverade frågor, inget ifrågasättande. Bara trevligt, lite ont också - men mest trevligt. Vilket föranleder frågan: varför delar vi bara med oss av våra dåliga erfarnheter, tjejer emellan?

När jag började fundera på en spiral så fick jag direkt höra 3 historier om hur det inte fungerat för olika vänner, bekanta, eller bekantas bekanta. På samma sätt som varje gång man tar upp ämnet P-piller så är det jordens gift enligt många. Missförstå mig inte - det är många som lider alla helvetes plågor av sin spiral, och många har dessutom stora hormonrubbningar av P-piller och mini-piller. Men varför är det aldrig någon som ställer sig upp och säger:

Jag har gått på p-piller i flera år, visst, kanske lite akne och något kilo här och var - men på det stora hela trivs jag med mitt preventivmedel.
Och vart finns hon som liksom jag inte alls hade speciellt ont av insättandet av spiralen? Det stack ju till när det mätte hur djup livmodern var - men det var ju liksom allt.

Varför delar vi bara med oss av våra skräckhistorier? Varför inte när saker fungerar? Är det för att vi inte tänker på att säga att vi har det bra? Att vi trivs. Kanske som med sex, jag läste för flera år sen att när sexet fungerar i ett förhållandet är det cirka 10% av förhållandet - när det inte fungerar är det cirka 90% av förhållandet. Samma sak med preventivmedlet?

Med H använde vi i mer än 5 år kondom - och för oss fungerade det jätte bra. Det var inte alls bökigt, inte jobbigt och inte konstigt för oss. Nu fungerar det inte för alla, men det var en bra metod för just oss. Och nu blir det spiral, och inte svimmade jag av smärta. Nu återstår att se hur det fungerar också.

Men som sagt Tummen upp!! för Hera Mödravård på Sollentuna sjukhus. Gratis var det också :D

Nu på eftermiddagen ska det bli lite shopping på Stinsen med faderskapet - min pappa alltså. Vi ska ha en täcke till mig och ny kattmat till Tiny. Han börjar bli så smal att han ska få lite kattunge mat....eller i alla fall mat för att lägga på sig lite. Ett tacksamt problem jämför med andra innekatter som har lite fin övervikt....eehhmm...Biggie.

Imorse spenaderade jag 150 kr på en ny pocketbok. Jag har höga förhoppningar på denna bok eftersom det är en omarbetning av Jane Austens "Stolthet och fördom". Den heter "Stolthet och fördom och Zombier". Som sagt: höga förväntningar.

Igår kväll var det kris i det Nilssonska hushållet: jag kunde inte för mitt liv hitta min nyinförskaffade mascara, kalajpenna och nageldekorationer - och jag som tänkte ägna mig åt pedikyr innan läggdags. Den fanns inte! Jag letade i 1 timme och gav tillslut upp - gick och la mig och grät mig till sömns. Vissa saker är bara för hemska.
Imorse klädde jag på mig i all hast - öppnade strumplådan och titta! Där låg ju mina saker som jag letat så efter - i en liten grå påse från Åhléns. Conny var genast där och demonstrerade varför jag lagt mina saker i lådan: hag slickar så infernaliskt på allt som har med plast att göra. Och ju mer påsen prasslar desto bättre är det!

Så var den gåtan löst. Och mina ögon var sådär sexigt puffiga från allt grinande i gårkväll. Najs.

I kväll bli det middag med älskade kusinen och bio därtill. Sen ska det bli en pedikyr och kanske lite mer pussel. I fucking love pussel.

Bifogar en bild på den finaste gentelmannen som värmde mina fötter inatt.

Eftersom Conny-katt och jag har haft full krigsföring hemma inatt så är jag trött idag. Jag förstår inte hur det kan komma sig att han jämt vinner eftersom det tycks mig som om han inte ens försöker. Det bara kommer naturligt för honom. Om han inte sitter och hånglar upp en plastpåse (hans motto måste vara "Plastic fantastic") så kloar han på sänggaveln eller sitter utanför faderskapets rumma, krafsar på dörren och högljudt deklararar att han tycker att det är dags för frukost. Detta klockan 0200, 0330, 0440. Så när Kusin L ringde så var jag faktiskt små vaken och pissed-off på den där klumpedumsen. Näe, han är inte en klumpduns han är en KLUMPEDUMS.

Jag tror att om jag elektrifierar dörren in till pappa så kommer han nog inte krafsa där längre. Men hur gör man det utan att också steka pappa när han ska ut och kissa? Hmmm...ett annat förslag vore ju att offra typ...7 nätterssömn och sitta på vakt bakom en stor palm och spruta vatten på katten varje gång han gör en ansats. Eller så får jag helt enkelt skaffa en par öronproppar så jag slipper *krafs, krafs...krafs. Prjjuuu?* För varje jävla gång katten säger något går han upp en eller två toner på slutet så att ALLT som han säger låter som en fråga. "Prjjjuu?" Kan antingen vara: "Mat?", "Kel?", "Ut?" lite beroende på om han har fått mat eller hunnit bli hungring - och det verkar som om han har någon slags ätstörning eftersom han äter allt, och gärna alltid. Eller så tycker han bara att det är läckert med kurvor....oj förlåt: en enda stor kurva - runt magen.

Det återstår bara att se vem av oss som överlever natten till imorgon.

Vad gör jag själv en dag som denna då mån tro? Jo, jag sitter på Kungliga Myntkabinettet - redo att upplysa besökare om hur mycket inträdet är, vart toaletterna finns och "jo, det är tillåtet att fotografera". Men nu har det gått två timmar av mina sex timmar här idag och det har kommit hela TRE besökare. Tre stycken! Men jag förstår dem. Vem fan vill plaska omkring i Gamla stan när det är någon plusgrad och ingen bemödat sig med snöröjning?

Ärligt talat: om någon vill komma och hälsa på så släpper jag in er utan att ta de där hutlösa 50 kronorna.

...är inte en av mina favorit högtider. Det är så jäkla svårt att komma i julstämning. Och alla tillbehör saknas. I mina försök att bringa lite jul in i huset har jag lyckats tjata mig till EN adventsljusstake. EN! Vi har inga juldekorationer över huvudtaget och det gör mig så jävla less. Den där jävla ljusstaken hånar mig. HÅNAR!

Less på allt. Inget blir liksom rätt. Jag vill ha julpyntat, en riktig julgran som luktar kåda och som barrar, presenter under granen, ljusslingor, en adventsljusstake med mossa, en tomte i hörnet....men neeej. Just nu är jag bara less, less, less...palla vara glad över att det är jul liksom. Nästa år ska det faan bli en julig jul eller så får det vara helt och hållet. Jag fundrar nu på resa till något land där man inte firar jul.

Jag funderar även på att fly landet inför min födelsedag om några månader. Varför ens försöka göra något liksom. Allt är jul dömt att misslyckas.

Imorgon ska jag städa ur de få minnena om julen som finns i huset. Sen ge det en rejäl omgång med damsugaren och moppen. Och på kvällen ska jag lägga pussel. Orka julen liksom :/

...bara fan.