Det är bra föräldraskap.
Jag såg så fram emot att ha en mysig kväll med finaste sällskapet, faktum är att jag har sett fram emot det i säkert en månad - från det att jag viste att jag skulle vara ledig och att V skulle komma till Stockholm. Haft det lite som en livlina. Går något snett, blir något inte som det ska - ja, då fanns ju lördagen. Den skulle bli fantastisk.
Så hände snöovädret - och även om jag skulle få tag i en taxi så har jag inga pengar att lägga ut på det.
Det värdelösa med att bli frustrerad på vädret är att man kan inte skrika på det, slå på det, göra slut med det - man kan ju åka från det men se då stycket ovan där det står att jag inte har råd. Men när man går där och är ledsen och sur, vill träffa V mer än någon just då....så kommer allt annat man har gått och varit små irriterad på.
Jag blir så jävla less.
Frågar faderskapet om han vill gå ut och äta istället - men han vill hellre stanna hemma. Fine, jag respekterar det. Men respektera och acceptera att jag är på dåligt humör och att det liksom var det enda jag kunde tänka mig för att försöka släppa skithumöret.
Så jag gråter. Jag gör det när jag är arg och ledsen och inte känner att jag direkt kan ringa upp någon och snacka. Den enda jag vill ha nu är T. Och hon gifte sig idag. Vilket gör mig glad. Men inte nu. Så jag gråter och säger till faderskapet: Jag är så jävla less på allt.
"Det kan jag inte göra något åt" - går och sätter sig framför tv:n.
Kvar står jag och inser att jag trots allt är förvånad. IGEN. Det känns ju som att man kanske borde lärt sig att jag blir som en spetälsk för honom såfort jag är ledsen. Vilket är den stora anledningen till att jag börjar gråta ännu mer.
Så..förslag på vad som hade varit en bättre reaktion i just den situationen:
VAD SOM HELST!!!
Om han en dag får för sig att han faktiskt ska försöka sig på lite medmänskliga känslor och trösta/muntra upp någon som är ledsen...då kommer jag få en hjärtattack och dö. Så jag hoppas han kan HLR.
Bra föräldraskap är att inte vara direkt engagerad.
Och samtidigt som jag skriver detta inser jag: jag är 25 år gammal. Vuxen. Ska inte behöva tröstas. My bad. Won't happen again.
8( Iiiinge bra alls att du käner dig ledsen, men man har ju sånna dagar tyvärr, synd att du inte kommer iväg dit du skulle ikväll. Själv står jag har i butiken, med jackan på, sviiinkallt som sagt... försöker få ihop den där Cloetta ståsaken men jag fattar inte hur den ska vikas. ...det va fullt i buikten från 15 till 19 ungefär...nu är det stendött så det går lååångsamt
Man är aldrig för gammal för tröst Maj. Och jag förstår dig. Det är ju ändå rätt rakt och ärligt att säga "Jag är så jävla less". Bara där förväntar man ju sig att få en kram och uppmuntran. Även om du inte förväntar dig det så är det väl en del av dig som hoppas på en överraskning...
Att din pappa mot all förmodan ska FÖRSÖKA muntra upp dig så gott han kan.
Jag vet hur det är... Man känner sig inte stor i världen just då. Det känns faktiskt jävligt orättvist.. "Är inte jag värd att trösta, att bry sig om". Men som vanligt får man skaka av sig det och gå vidare. Fast man slutar aldrig hoppas..
En gång fick jag världens tröst av min kompis mamma. Det var helt otroligt. Så har ingen tröstat mig. Jag blev helt paff. Är det så här det är...
Ge inte upp Maj! Du är värd att få ha kul och att bli uppmuntrad och tröstad när du är ledsen.
Kram på dig, du fina människa. Hoppas du mår lite bättre nu i alla fall...
/Cattis
Jag håller med Catherine - man är aldig för gammal för att behöva trostas.
Min pappa är helt otillgänglig, och inte bara för att han är i USA. Ibland känner jag som om jag skulle "ramla", själva fallet skulle aldrig ta slut för att det inte finns någon att gripa mig. Det är viktigt att RINGA någon och få lite kontakt med någon, prata ut saker - även om det känns som du inte borde "störa" dem. (eller mig, om jag får förslå att du kan alltid ringa mig).
eller blogga ut det - det är bra det också :) Hålla inte in det bara!
/Renae
