MajLinnea

Har nu genomlidit en timme av Bröllopsfotografen. Och jag är jävligt glad över att inte ha spenderat pengar på det. För hade känt mig lurad. Ingredienser till just denna film:

1. En liten håla i värmland där alla är raggare och jobbar på bruk.
2. Alla talar en så utbred värmländska att jag önskar mig textning.
3. Huvudvärmlänningen är lite dumsnäll, man vet att han kommer hamna i skiten - men eftersom han har ett hjärta av guld kommer han säkert att klara sig.
4. Stora stygga Stockholm har ett vackert yttre men där bor djävulen iklädd en överklassfamilj utan skurpler.
5. Han gör en "deal" med djävulen men inser snart att han sålt för mycket av sin själ.



Seriöst. Ska man göra en film så kan man ju i alla fal undvik att göra SAMMA film 10 000 gånger. Jag är så jävla less. Igår såg jag City Island. Bra dussinkomedi med grymt snygg skådelspelare. Det är så att man vill grensla honom och slicka vispgrädde från hans bröstvårtor. Jepp. Imorse (okej, klockan var över 12 men eftersom jag inte hade kommit ur morgonrocken så var det morgon för MIG) såg jag både (500) days of summer och Swordfish. Den förstnämnda hade ett grymt bra soundtrack. Den andra var underhållande men jag lackade lite på slutet. Varför är det alltid så? Kanske är slutet det som är svårast att göra. Det är i alla fall svårast att gilla.

Kontentan är alltså: Bröllopsfotografen om man tänder på bred värmländska - vilket jag p g a en viss Herr Öhrfeldt. City Island om man gillar brottslingar i med fiiina lockar. (500) days of summer för musiken och Swordfish för att den är cool.

Men det finns andra saker som gör mig irriterad: som att inte få någon förvarning innan det är dags för "lingonveckan" (och varför i helvete man inte bara kan skriva att man ska ha mens fattar jag inte, det är som att låtsas att man inte bajsar liksom). Typ en liten lapp veckan innan - den 23:e augusti, klockan 13.48.



Eller varför inte det användandet av R.I.P - Rest in Peace. Vad fan hände med att skriva "Vila i frid" ?!?! Jag vet att ni är många som gör det, och dethär är inte en reflektion av er. Men jag får fan en allergisk reaktion på R.I.P För det första: det är en jävla förkortning. Om ni önskar någon en fridfull evig vila kan man i alla fall kosta på sig att skriva ut hela meningen. För det andra: det är på engelska. Jag använder själv ofta och frikostigt engelska när jag skriver eller kommenterar något. Inte inte om det handlar om VIKTIGA saker. Jag gör t ex inte seriöst menade kärleksförklaringar på engelska, och jag önskar inte någon R.I.P. Bruk av engelska i det svenska språket är (igen: för mig) bara ett sätt att överdriva eller göra en lustig poäng. Jag svär t ex ofta på engelska. För det tredje: jag förstår inte behovet av att skriva något på engelska när vi har ett adekvat svenskt uttryck. När jag dör (och under förutsättning att ni kommer ihåg mitt inlägg) önska mig en fridsam vila. R.I.P:a mig inte tack.

Disclamer: detta är igen inte någon reflektion på någon av mina vänner. Men jag är inte på ett själv-censur-iskt humör. Jag har ju tydligen PSM vilket ingen förvarnat mig om, jävla skit kropp.

Så här sitter jag; det är tydligen curling på tv men jag dissar de olympiska spelen. Jag har lite små ont. Jag är MEGA-grinig. Har fortfarande linserna i. Behöver duscha och har INGEN att klaga till. Det är för övrigt bara idioter som kollar på svensk film. De har inte gjorts något bra sen Dårfinkar och Dönickar. Jävla skit alltihop.

Jag såg så fram emot att ha en mysig kväll med finaste sällskapet, faktum är att jag har sett fram emot det i säkert en månad - från det att jag viste att jag skulle vara ledig och att V skulle komma till Stockholm. Haft det lite som en livlina. Går något snett, blir något inte som det ska - ja, då fanns ju lördagen. Den skulle bli fantastisk.
Så hände snöovädret - och även om jag skulle få tag i en taxi så har jag inga pengar att lägga ut på det.

Det värdelösa med att bli frustrerad på vädret är att man kan inte skrika på det, slå på det, göra slut med det - man kan ju åka från det men se då stycket ovan där det står att jag inte har råd. Men när man går där och är ledsen och sur, vill träffa V mer än någon just då....så kommer allt annat man har gått och varit små irriterad på.

Jag blir så jävla less.

Frågar faderskapet om han vill gå ut och äta istället - men han vill hellre stanna hemma. Fine, jag respekterar det. Men respektera och acceptera att jag är på dåligt humör och att det liksom var det enda jag kunde tänka mig för att försöka släppa skithumöret.

Så jag gråter. Jag gör det när jag är arg och ledsen och inte känner att jag direkt kan ringa upp någon och snacka. Den enda jag vill ha nu är T. Och hon gifte sig idag. Vilket gör mig glad. Men inte nu. Så jag gråter och säger till faderskapet: Jag är så jävla less på allt.

"Det kan jag inte göra något åt"  - går och sätter sig framför tv:n.

Kvar står jag och inser att jag trots allt är förvånad. IGEN. Det känns ju som att man kanske borde lärt sig att jag blir som en spetälsk för honom såfort jag är ledsen. Vilket är den stora anledningen till att jag börjar gråta ännu mer.

Så..förslag på vad som hade varit en bättre reaktion i just den situationen:

VAD SOM HELST!!!

Om han en dag får för sig att han faktiskt ska försöka sig på lite medmänskliga känslor och trösta/muntra upp någon som är ledsen...då kommer jag få en hjärtattack och dö. Så jag hoppas han kan HLR.

Bra föräldraskap är att inte vara direkt engagerad.
Och samtidigt som jag skriver detta inser jag: jag är 25 år gammal. Vuxen. Ska inte behöva tröstas. My bad. Won't happen again.

Jag minns knappt lukten.
Jag kan bara se henne framför mig i sjuksängen.
Pupiller sammandragna till knappnålar. Klarblåa ögon.
Kommer ihåg vad hon säger, men minns inte hur det låter.

Kan inte komma ihåg hennes röst. Inte alla ljuden som var så självklara: hur det lät när hon gick i trappan, stod i köket, musiken hon spelade när hon städade.

Det suger att man säger att personerna alltid kommer leva vidare i minnet när det inte är sant. Jag kan minnas händelser, vad hon sagt  - men inte de som jag idag saknar. Inte rösten, lukten, värmen.



När människor dör försvinner de.
Det är bleka kopior som finns kvar.
Eller inte alls.